Tack och adjö från mig till er alla.

http://www.youtube.com/watch?v=X-afZJ9_TIM

Man skall inte bli kaxig det har livet lärt mig, när man äntligen tror man har läget under kontroll och tänker nu vet jag hur jag har det och allt är i fas. Så kommer något som kastar om allt man någonsin trodde och tvingar en att totalt ändra riktning. Någon sade till mig att det är Guds sätt att pröva en, att förfina en och att man alltid kommer starkare om man bara håller fast vid det man tror på. Jag gör mitt bästa för att göra det, jag misslyckas hela tiden och är just nu ingen att räkna med, ingen att hålla i när stormen drar i en. Jag bara hoppas att löftet stämmer att jag någonstans kommer ut starkare än någonsin förr och växer som människa. Nåd, Hopp, Tro, Kärlek !

Alltså jag vet att det finns miljoner människor i världen som har ett liv i förtvivlan, fattigdom, svält och död. Jag vet ! Jag vet att jag har det bra, jag har egentligen ingenting att klaga på och borde verkligen bara vara nöjd med allt som jag har fått. Men nu tänker jag klaga ialla fall även om jag inte borde.

Jag tycker det är orättvist att jag inte får vara med och bestämma över vissa saker framförallt sådant som rör mig och mitt liv. Jag tycker det är mycket som är orättvist och jobbigt och många saker gör mig totalt pissförbannad och jag skulle lätt kunna ringa upp en eller två personer och säga vad jag tycker om vissa saker som händer.

Nu tänker jag inte göra det utifrån den kloka person jag är så kan jag behärska mig, tro det eller ej, och ta tre eller trehundra djupa andetag och lugna ner mig. Hur kommer det sig att man i vårt välutvecklade samhälle så ofta förlorarar eller rättare sagt förbrukar rätten att få bestämma över sitt eget liv ?

Jag vill bestämma över mitt eget liv men inser att den rätten har jag liksom förbrukat och det finns inget mer att säga än skit, piss och pannkaka(eller några fula svordomar som jag verkligen får behärska mig får att inte skriva!).

Hur som helst jag läste att Amish och liknande rörelser får väldigt mycket nya medlemmar nu, jag tror jag förstår varför. De har gett upp så mycket men de som det har kvar undrar om det får bestämma över det ?

Jag vill ha tillbaka min rätt till att bestämma, hur får jag det.......går det  i vår supersamhälle ?

Imorgon bär det av till Rio de Janeiro, för en intensiv vecka. Spännande är det med en liten känsla av oro ligger det under !

Snart är det dags och åka till Rio. Kolla skolor, hus/lgh, områden att bo i. Kolla stan få en känsla allt för att kunna bestämma hur vi vill ha det, om vi vill ha det ?

Det är verkligen dubbla känslor till allt detta samtidigt undrar jag var syftet med allt detta är ? Vad är Guds vilja med detta ? Vad vill han att jag skall göra av detta ? Vad är det jag inte ser ? Nåja just nu har vi inget val det är bara att hoppa och hoppas att kanten på andra sidan håller för oss.

Nu är det spahelg med tjejerna skall bli skönt att komma ifrån.

Kranen i badrummet läcker, rörmokaren är gnällig för att han skall komma på en lördag. Philip är sur som ättiksgurka för att jag skall åka. Felicia är på gott humör som vanligt dock.   

Resa till Rio är bokad till 1:e december till 9:e sen bär det av till sverige den 16 så det är inte många dagar kvar nu.

För er sorgsna idag läs Sefanja 3:17 och hitta hoppet igen !  

Romarbrevet 15:1-2 Vi som är starka skall är skyldiga att hjälpa de svaga med deras bördor och får inte tänka på oss själva. Vi skall var och en tänka på vår nästa, på vad som är gott och bygger upp.

Jag gillar inte förändringar, har inte gjort det någon gång och är alltid negativ till alla förändringar, konsekvent, I min värld var mycket bättre förr. Ja förr alltså när jag var ung och dum men så blir man äldre och klokare och inser att förändringar kan vara bra och nyttiga och få en att växa som människa. Man lär sig så mycket nytt av förändringar.

Detta vet jag.........,egentligen men så ibland kommer gamla Evelina fram hon som tycker att det var bättre för och är dumkonsekvent och då är förändringarna inte roliga längre då vill jag bara skrika och dra mig bort från allt som händer gå in i min kokong och inte komma ut förrän allt lugnat sig.

Nu är det ju dessvärre inte så lätt att stänga in sig i den där kokongen med två barn, skolhämtningar och annat som skall göras men nog önskar jag att jag kunde.

Att jag någonstans kunde skapa mig en egen värld där jag själv kan avgöra om jag vill eller inte vill, vad jag ska och inte ska, där jag bestämmer och ingen annan. Dra till skogs där träden och jag kan prata eller lättare sagt inte prata där allt är tyst, inget brus,inga ljud, bara tystnad. Där min hjärna och själ får vila i mjuk mossa och ögonen bara följa vinden i träden eller bara blunda och skapa egna bilder, länge, länge skulle jag ligga där, ända till jag saknade ljuden, det nya intrycken och allt annat som hör vardagen till. Då reser jag mig stark och ny av kraft och då kan jag möta förändringarna med en ny tro och ett nytt hopp.